VM i långdistans triathlon, ITU world championship longdistance triahtlon

VM i långdistans

Hösten 2014 fick jag beskedet att jag var

imageuttagen till svenska landslagets age group och fått en plats i VM i långdistans. Chocken o glädjen var stooor. Vilken grej! Äntligen kan man också säga. Att jag skulle ha hunnit fylla 45 innan jag kom till VM.. Min coach Jeff Frydenlund justerade mitt träningsprogram något men i princip skulle vi köra enligt tidigare plan, där huvudmålet var och förblev Ironman Kalmar.

Våren var ju en stökig period, men jag hade två bra träningsresor som boostade välbehövligt, först Mallorca i april och sen Playitas i maj.

Hyrde ett hus i centrala Motala där VM hölls. I hyran ingick katten Kajsa. Så mysigt! Mitt lilla entourage och jag åkte ner på torsdagen jag gjorde allt man skulle, briefing, nummerlapp, inlämning av cykel och påsar, kollade av simbanan med coach Jeff och fikade med Sofie Lantto.

VM dagen kom. ” Nu smäller det. Gult och blått. Sverige. Det är en ynnest att få vara där du är. Njut av varje sekund. “ Min coach Jeffs ord till mig och jag försökte upprepa dem lite då o då under dagen.

Innan simstarten stod jag och småpratade med Sofie Lantto och Desiree Falk Olsson, två rutinerade o duktiga tjejer som till skillnad mot mig var coola och lugna. Lite uppvärmning och sen var det dags att hoppa i vattnet. Kallt, 15 grader. Därför var simsträckan nerkortad till 1500 m istället för 4000m. I T1 fumlade jag extremt länge eftersom mina händer inte fungerade, de var som frusna köttklumpar. Till slut kom jag ur våtdräkten och sen kom nästa prövning. Få händerna att pilla ner bars i den extremt pyttelilla ryggfickan på tävlingsdräkten. Det gick med lite hjälp.

Efter DSC_3653-2en lång T1 kom jag iväg på cykeln o nu väntade 12 mil cykling i lantlig natur, 3 varv à 4 mil.
Det flöt på bra med ett jämnt tempo, coach Jeff stod i långa backen i början och hejade. Sackade något sista varvet o det var underbart att komma in för växling till löp.

T2 gick något snabbare och jag tog med mig några gels ut på löpningen. Efter ett par kilometer känner jag att det här kommer inte gå, jag tycker inte jag får tillräckligt med luft. Andfåddheten jag har är för lik mina panikattacker och jag klarar inte att separera känslan. PanikaVMbild6.ttacken kickar in totalt och slår mig till marken. På andra halvan av första varvet ser jag min dotter och jag börjar gråta. Medan jag står hos henne ser jag mina duktiga klubbkamrater Anna och Emelie från NSE springa förbi. Jag ropar att jag kliver av.

Men så gör jag en deal med mig själv. Jag ska ta en bit i taget och prata med min dotter på varje varv, och min tritwin Åsa möter upp på andra halvan vid varje varv. Så tar jag mig fram, kilometer efter kilometer, lite spring varvat med gång och jag har två saker att koncentrera mig på. Ta mig till dottern och ta mig till tritwin.

När jag får gå i mål efter 3 mil blir jag hög av glädje. På målrakan står Gunnar Söderström som är speaker för VM evenemanget, han springer med mig till målgång och sen får jag en bamsekram. 

Mitt VM blev kanske inte som jag drömt om, men jag övervann mina demoner och jag tog mig faktiskt i mål. Och hur många känner du som tävlat i VM?

Klicka här för att se fler VM bilder