Vuxenpsyk

IMG_2587Min bipolära verklighet. Ångest. Depression. Hypomani.

Den där ångesten som har förstört relationer och periodvis helt avskärmat mig från resten av världen. Ångesten som gör att jag pushar bort människor jag älskar.
Under hypomanin är jag social, kreativ, produktiv och allting känns helt fantastiskt. Känslan av att flyta ovanför, stå över allt det smärtsamma. En känsla av övermänsklighet där energin är ändlös och sömn överflödig.
Jag har en psykiatrisk diagnos som klassas som kronisk.
En diagnos där självmordsfrekvensen är 10-15 %, sjukskrivningstalen toppar Försäkringskassans listor. De flesta måste medicinera livet ut. Det går att få ångest för mindre..
Som om inte diagnosen var svår nog ändå, behöver man handskas med omgivningens fördomar samtidigt.
Det gör att många låter bli att tala om sin diagnos, tystar ner och lider i ensamhet. Det är här vi måste göra skillnad. Jag måste kunna ringa till min arbetsgivare och säga att jag har sådan ångest att jag inte kommer ur sängen, utan att min anställning riskerar att äventyras. Jag måste kunna berätta om min diagnos precis lika självklart som att någon berättar om t.ex sin diabetes.
Första steget är att vi börjar prata. Tystnad föder okunskap och okunskap föder rädsla. Rädsla är roten till fördomar och avståndstagande. Vi är rädda för sådant vi inte känner till. Jag vägrar nära människors fördomar genom att reduceras till en siffra i statistiken. Jag kommer fortsätta prata, för det här är viktigt.