Ibland är isen tunn

Att falla, att sjunka, kan kännas skrämmande innan man utforskat fallets natur.
Det är när man låter sig falla som man lär sig att man landar på fast mark.
Har man inte landat på fast mark, är fallet ännu inte klart..

Livet har sina faser.
Emellanåt blir påfrestningarna större än vad som känns möjligt och grundvalarna skakas.

Hur man tar sig igenom det, är nog väldigt individuellt och jag tror att alla sätt är bra utom ett.

I mitt nu 49-åriga liv har det hunnit bli några vändor med livsomvälvande utmaningar och jag har fått anledning att hitta min väg igenom.

Men nu, jag står i bergsposition, harmonisk och fast på marken. Och jag är så nöjd. Tycker det är så fantastiskt. Att få vara tillfreds, vara lycklig, vara glad, vara stolt, vara stabil. 

Nu är det rätt svårt att rubba min världsbild, det finns lager på lager av styrka och kraft. Jag vet att jag ger tillbaka till dem runtikring mig, de som behöver min styrka, de som gav mig förut. Och det gör mig så glad att kunna göra detta, att ge.

Men så. Så finns det smärta och annan smärta. Det här handlar om den som har med de existentiella villkoren att göra; om med separationer, död och själens ensamhet.

Den ska man inte väja för. Att möta den, låta den kännas genom ben och märg när den gör sig påmind, leder till ljus och åter ljus. Den leder hem till den trygga platsen innerst där inne. Ibland gör det ont, livet. Ont på ett existentiellt plan. Död, sjukdom, separationer och förluster avlöser varandra och kommer i klump.

Det tär. Det känns, det smärtar och emellanåt ställer sig smärtan mitt framför mig och ber mig ta in den i sin helhet. ”Tänk om”, säger smärtan, ”tänk om även de sista du har kvar dör. Det är inte många kvar nu. Då blir du helt ensam.”

Och jag känner på det och smärtan skär genom ben och märg och livet blir för långt och gör för ont. 

Lilla mamma, som inte vill leva längre.

Jag ger och tröstar. Men vad ska man göra när någon kommit till sitt slut och bara vill dö?