Hellre slav under medicinerna

än under min sjukdom. Ska förklara snart.

Det har inte hänt mycket på bloggen på senaste tiden. Den bara går. Tiden alltså. Inte för att det inte händer något.. Utan för att jag inte kommer mig för att skriva. Vilket är så synd eftersom jag mår bra av att skriva och tycker om det.

Det går att visa i bilder det mesta men jag gillar ju ord. 

Så. Jag har flyttat. Det är en stor förändring i mitt liv. Från lägenhet till parhus. Tomansbolighet. Två bostäder per hus. Mina grannar är ett ungt par med liten dotter. Söta alla tre. Undrar vad de tycker om sin nya grannfamilj på tre. En röd bil och två mopeder. Ungdomar och kompisar som kommer och går. Men vi älskar huset och vi älskar tomten, altanen och den större ytan att leva på. Elvis tillbringade 2 veckor i min klädgarderob innan han kom ut. Då som en osäker hane, inte lika kaxig längre men numera något lite mer hemtam och har vant sig vid alla grannkatter och livet på Almsättravägen. 

Bilen har fått sommardäck. Förstås. För det ska bilar ha på våren. Jag var väl en av de senare att byta från mina friktionsdäck till sommardäcken. Men bättre sent än aldrig tänkte jag den där solvarma aprildagen när jag åkte upp till den tillfälliga depån för hjulbyte.

Inte minns väl jag allt som har hänt heller.  Lilla mamma kämpar på. Hon var på sjukhus några dagar men är hemma igen. Tack gode gud för hemtjänsten. Det är guds gåva till oss heltidsarbetande i det moderna samhället. Där finns helt enkelt inte så mycket tid som egentligen skulle behövas. Förlåt mamma. Jag älskar dig.

Dottern har pojkvän. 17 år gamla är de världens sötaste. Jag har också varit ung, men har jag verkligen varit 17 år och kär? Det är fantastiskt hur som helst. Jag glädjer mig åt den unga kärleken och åt livsglädjen som smittar av sig. Tack söta lilla dotter.

Det här med mediciner, jag har egentligen bara en sak att säga om det. Jag är hellre slav under medicinen än under bipolariteten. Jag tar mina mediciner och jag kan tänka mig få saker som är viktigare för mitt välmående än det. Utan medicinerna kan jag inte leva ett normalt liv. Helt enkelt för att jag inet kan kontrollera mina energinivåer. Att leva med manier och depressioner är inget värdigt sätt att leva. Och jag är miljarder gånger hellre slav under medicinerna än under sjukdomen och utan möljlighet att leva det liv jag vill leva.

Med det sagt är det en kamp att hitta rätt i medicindjungeln, och när man väl har gjort det. Som jag. Får man leva ett bra liv med bipolära superkrafter. Och då känner man sig inte som en slav vare sig under medicinerna eller under sjukdomen. Ville bara säga det.

And by the way, jag fyller 50 den 8 november. Kom ihåg det! Gärna en blomma ;-D

Är bjuden på bröllop i Bangalore, Indien. Men inte kan jag åka heller. Semesterdagar och pengar.. Fast roligt hade det varit att få träffa min indiska kontakt jag haft så mycket mail och skype samtal med senaste två åren. Hon är så söt, kallar mig muddu akka, söta storasyster 🙂 Så rart. Son heter beta, dotter heter beti, yngre syster thangi. Jag lär mig.. Än är man inte obildbar haha. Nejmen allvarligt, det vore fantastiskt att se Indien, resa till några olika platser och känna dofter, äta vegetarisk indisk mat och se alla färger. Kanske nån gång. Radhika vill att jag kommer i juli fast det går ju inte. Men nån gång!