I tap my shoulder

Idag var första dagen jag arbetade 100% sedan januari 2015. En vän gratulerade mig och sa att jag skulle klappa mig på axeln. Vilken resa det har varit, de här två tre åren. Det inrymmer utbrändhet, diagnosen, men också ett VM i långdistans triathlon (4 km simning, 120 km cykel, 30km löpning), en Ironman (3,8 km simning, 180 km cykel och 42 km löpning) samt en inläggning på Danderyd Sjukhus, avd 150. Läs mer om dessa händelser i mina tidigare bloggisar.

Vilka år det varit.. Från högt till lågt och allt däremellan, fast aldrig mellanmjölk. Det har aldrig varit mellanmjölk i mitt liv. Svart eller vitt, allt eller inget. Fram till nu. Nu gillar jag lagom. Jag gillar mellanmjölken. Den betyder trygghet lugn harmoni och stabilitet i mitt liv. Det är vad den symboliserar. Kanske inte för dig, men du har heller inte varit i mina skor i ett maniskt eller depressivt bipolärt skov. Jag har blivit ödmjuk inför livet. Ingenting är så enkelt som jag tyckt, ingenting är så självklart tvärsäkert längre. Jag förstår att det också kan vara grått och lite grann. Och att det är bra.

Några få människor runt i kring mig fanns där under dessa år och jag är tacksam, för det stöd och den tid de gav. Oavsett var vi står idag. Till de som kom och hälsade på mig på sjukhuset och till de som skickade blommor och tankar, vill jag också säga tack. 

Nu är jag 100% tillbaka. Men inte samma människa som tidigare. Jag tror jag kan säga att jag är klokare nu. Och kanske också en mer intressant människa.

Hur ser framtiden ut? Jag kommer fokusera på balans i livet, alla delar skall få plats. Lagom mycket. Men främst kommer mina nära och kära.