Att vänta i lobbyn


I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Det är egentligen märkligt att man kan vara tacksam efter ett besök på hospice. Du var så levande så pratsam så närvarande.

Men så är det. Jag är tacksam för att det finns den bästa vården, ömsint vänlig sjukpersonal och vacker miljö. Tillmötesgåendet och mjukheten lägger sig som ett skimmer över allt därinne. Det känns inte längre som dödens väntrum. Det är ljust, levande och liksom avdramatiserat.

Så vill jag också sluta mina dagar. Jag vill ha tid att jobba med min dödsångest, tid att träffa mina älsklingar i livet, tid för att vänja mig vid tanken, tid att hinna säga allt jag vill säga. Därför får inte döden komma för fort till mig. Hur ska man någonsin kunna vara förberedd? Ge mig tid, du som bestämmer. 

Mer orkar jag inte skriva i ämnet i dag. Så det blir en av favoritdikterna. Av Robert Frost.

 
Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;
 
Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,
 
And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.
 
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.