Bipolär och förälder

 

Aldrig tidigare har det varit så mycket prat om barnuppfostran, tigermammor, curling och nanny-pedagogik. Det hänger ihop med att vårt familjeliv, vårt levnadssätt och att våra könsroller har förändrats. Så hur ska man vara en bra förälder samtidigt som barnets rätt att vara en egen individ respekteras?

Heltidsarbete, karriär och egen tid ska samsas med hämtningar och lämningar, skjutsningar till och från aktiviteter samtidigt som det dåliga samvetet ligger och guppar i kölvattnet.

  • Som förälder är man den viktigaste personen i barnets liv. Det är jag som ska skapa trygga uppväxtvillkor, jag som ska sätta gränser och hjälpa mitt barn att utvecklas till en självständig individ.

Inte konstigt om man tidvis känner sig osäker i föräldrarollen. Eller funderar på hur man ska klara av att förhålla sig till mina, dina eller gemensamma barn.

Jag tror att ett stort fel jag och mina barns pappa gjorde, var att att vi aldrig tog oss tid att reflektera över hur uppfostran och gränssättning skulle göras. Det hade varit bra att kunna diskutera utmaningar, hinder och medoder. Nu är det som det är, jag är ensam i min uppfostran under mina veckor och jag gör så så gott jag kan.

Jag försöker ge min 100 procentiga uppmärksamhet och tid, finnas där, vara ett stöd och någon man kan be om hjälp. Att det fungerar, vet jag eftersom mina två tonåringar vänder sig till mig om allt möjligt och ber om hjälp eller råd.

Jag har inte alltid varit en närvarande och stöttande förälder. När jag mådde som sämst i ett skov i min bipoläritet, fanns jag inte där för dem. Jag fick ETC behandlingar på Danderyds Sjukhus och var inlagd, eller mådde dåligt och orkade inte annat än att ta mig från sängen till soffan. Det sitter kvar, i mig, att risken hela tiden finns där. Under en lång tid efter Danderyds Sjukhus fanns rädslan även hos barnen. De frågade ständigt hur jag mådde, om jag var på väg att bli sjuk, eller behövde åka in på sjukhus igen.

De vet inte riktigt hur det fungerar med skoven i bipolariteten. Inte jag heller. Det har varit toppar och dalar, som högpresterande eller i djup depression. Utan att reflektera så mycket över det, förrän efter diagnosen och medicineringen. Nu är jag alltid jämn. På så sätt kan jag vara den förälder som jag vill vara, och finnas för mina älskade barn ??.

 

Det blev lite av varje, det kanske inte landade där jag tänkt, men det är ok. Pöss för nu.