Back to business

image

Jag har skrivit förut om hur det inte är något självklart positivt att låta bli att identifiera sig med sin sjukdom. Ledsen om jag upprepar mig och det blir tjatigt. Om sjukdomen tar ifrån en det man identifierar sig med, vad händer då med bilden av vem jag är? Och hur länge kan man upprätthålla en sån bild utan att den känns som en fantasi snarare än något som är verkligt förankrad i den person man är?

Jag ska försöka att börja arbeta igen i höst. Det är i alla fall planen efter senaste läkar- och psykologsamtalen. Vi tror att det kan gå vägen denna gång, att det kan fungera. Det var längesen jag gjorde något i sådär organiserad form, med krav på prestationer (om man inte räknar alla möten och vårdkontakter som nåt med prestationskrav, vilket det rätt ofta är). Det var längesen jag gjorde något med så stora delar av min tid, nåt sånt som handlar om att vara den jag är. Inte i första hand något annat. Som sjuk.

Det finns en del saker jag kan räkna ut i förväg, att de inte kommer funka på samma sätt som när jag jobbade senast. För jag är fortfarande sjuk, min diagnos finns där. Min kropp fungerar inte helt, och stress klarar jag inte så bra (haha vilket understatement), och jag kan tappa förmågan till koncentration och att tänka sammanhängande ibland. Jag fattar liksom att det inte kommer gå att jobba intensivt långa pass och fortfarande ha kraft kvar att göra något som helst annat efter. Det finns en del annat sånt med, som jag kan räkna ut att jag måste handskas med.

Och det har varit rätt mycket jag inte varit beredd på. Saker som jag utan att tänka på det, tar för givet att jag kan, och så krockar verkligheten och jag när det visar sig att det är en väldigt ringrostig förmåga eftersom jag inte alls använt den på nästan två år.. Andra saker har jag blivit förvånad över att de finns där. Sånt jag inte tänkt på att jag har med mig, men så går det plötsligt automatiskt.

imageKanske är det inte alls förvånande, att det blir så. Och ännu mindre förvånande att det som fungerar i så stor utsträckning handlar om saker som jag aktivt valt att hålla liv i. Jag har valt att hålla förmågan att resonera och granska resonemang vid liv, bland annat genom denna bloggen. Och jag valde så bland annat för att jag såg det som en väg att rehabilitera mig och komma närmare att kunna klara återgången.

Och jag har valt att hålla igång kreativiteten på de sätt jag kunde, för att det var en av de saker som hjälpte mig att komma vidare, att inte fastna, och att stå ut när det inte fanns möjlighet att göra mer än så.

Jag inser mer och mer hur stor roll de sakerna spelar, som jag kunnat ha kvar, trots allt. I det sjuka. Hur de blir till saker som jag gång på gång märker att de är trygga i mig. Att jag kan lita på dem, luta mig mot dem, att det är ett lugn i mig att jag vet att jag har dem. Att det är sån jag är.

Och jag inser mer och mer hur ofta de andra sakerna blir till tvivel och osäkerhet. Jag rotar fram de förmågor jag tänker är mina, när jag försöker använda dem igen efter lång tid, och de är inte längre självklara för mig. Jag kanske inte kan använda dem som jag vill. Det är nu jag börjar fråga mig om de ändå är mina, om de ändå är en del av det som är jag. Är de något som jag kan, som jag gör, en del av det som är jag? Och om de är det, hur dåligt kan de då fungera, och fortfarande kännas som mina?

För att göra det lite mer konkret:
Hur många år kan man låta bli att cykla, och fortfarande vara en sån som cyklar? Kanske fungerar det helt ok att tänka på sig så, så länge man är i sjukdomen, så länge nästan allting är utom räckhåll och det inte går att identifiera sig som bara sjuk, för att man kanske blir knäpp av det. Men sen? När man plockar fram cykeln och den är rostig, gnisslar och behöver smörjas. Och man gör det, men ändå vinglar så mycket att det är risk att man krockar med allt och alla. Kan man då fortfarande räkna sig som en sån som cyklar, när det faktiskt inte fungerar?

Och vad är alternativet? Att räkna bort allt, för att lite i taget göra det till mitt igen? Släppa en del av sakerna, och kanske hitta en del nya, som passar den nya versionen av en bättre?

Fil 2016-07-12 19 48 00Kanske är det så, att det är så det måste bli. Att min bild av vem jag är faktiskt inte handlar om den jag är nu, utan någon jag tidigare var. Att bilden fått kvarstå, men egentligen är något preliminärt tills vidare, och har varit det genom sjukdomsåren. Den kanske behöver testas innan den blir en verklig bild av vem jag är. Och kanske behöver nästan allting falla först, innan jag kan plocka upp sakerna, en i taget, och göra dem till mina igen.

Jag vet inte. Jag tar lite i taget, gör som det verkar bli bäst just då. Det här är ingen text som är menad som en fråga om vad jag ska göra med min bild av mig själv. Jag vill inte ha svar. Svaren hittar jag någon annanstans, förmodligen inne i mig själv. Jag ville bara gestalta något av det som handlar om identitet. Att identifiera mig med det sjuka hade förmodligen också lett till stora kamper när mitt liv inte längre helt präglas av sjukdom. Och kanske till förluster under sjukdomens gång.

Men att inte identifiera sig med sjukdom behöver inte vara enkelt och helt positivt. För det händer ju i vilket fall något där, när sjukdomen tar ifrån en förmågan att vara som man brukar. Speciellt om det är under lång tid. Och speciellt om det rör många områden av ens liv, om inget fungerar på samma sätt längre.

Det väcker så många frågor, och svaren kan finnas långt borta, och vara allt annat än självklara. Kanske är det inte ens de svaren man vill ha.

imageJust nu vet jag inte. Jag är mitt i att låta allt falla, och att se vad som händer då. Vem jag är då. När det fallit, när jag plockat upp saker. När jag hittat mig igen, på ett annat sätt än förut.

Det jag vet helt säkert om mig själv är en del saker som handlar om något djupare, något som ligger innanför vad man gör, och vem man är genom sina handlingar. Där känner jag mig. Och i handling vet jag några få saker, som jag är trygg med. En av dem är det här med kreativiteten. Att den är min. Att jag har tillgång till den, har den nära, vet hur den kan hjälpa mig, bära mig, leka i mig, försiktigt blåsa liv i mig när allting känns som tomhet och uppgivenhet.