Oensamheten

På äldre dagar har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som har samma upplevelser, samma diagnoser. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så.

Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad.

Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig.

“Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer” skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

imageDet har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett “vi” för att det finns ett “dom”. Dom som gör illa.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett “vi” där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra.

Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså.

Att tillhöra ett “vi” kan vara en trygghet, när man varit utsatt av “dom”. Jag tror hela indelningen i vi och dom handlar om att man tillskriver den andra gruppen egenskaper. Man generaliserar och förenklar. För att förstärka skillnaderna. För att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att den som gjorde mig illa ens minns mig.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan.

När ni läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig. Så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.

 

image

 

I’m only me. That’s all I can be.

No more no less, don’t second guess.

I love I live I laugh I cry. I’ve wished that I could die.

Some days I’m funny, others I’m not, sometimes I’m in overdrive and I can’t stop.

You may not like me, but that’s okay, because this is me and how I’ll stay.