Du är något annat än jag

DSC_4151En dag när jag var inlagd, på psyket (hus 38, Danderyd Sjukhus), satt jag i soffan i dagrummet med en annan patient. Vi hade båda det svårt, det var så mycket kaos och mörker och omöjlig kamp. Men inte denna dagen, denna stunden. Jag minns inte vad det var vi pratade om, men vi började skratta åt något. Och vi hamnade i det där läget när man börjar skratta ännu mer vad den andra än säger. Allt är så roligt att man skrattar tills man gråter. Efteråt går det aldrig att förstå varför det var så himla roligt, och man skulle aldrig nånsin kunna förklara för någon annan vad det handlade om. Men det var så skönt. Att skratta. Att mörkret skingrades för en stund, att allt som fanns var den där bubblande känslan av skratt.

Det hade kunnat vara ett bra minne. Ett minne som handlade om att ljuset bryter igenom det hemska, att livet ändå alltid finns ganska nära, även när det inte känns så. Men det är ett av mina värsta minnen från slutenvården. Jag vet att det låter konstigt, för nästan inget hände. Det som hände var att vi skrattade, och så kom en från personalen och sa till oss att vi fick sluta, att de andra patienterna kunde bli störda. Att vi måste förstå det.

Det är ett hemskt minne, för det säger mig att jag inte riktigt är en människa. Jag får inte ha känslor, inte ens de ljusa och befriande. Det är störande. Min roll som patient är att vara lugn och foglig. Göra som jag blir tillsagd, ta mina tabletter. Inte göra motstånd, göra väsen av mig, ta plats. Inte ha känslor, inte finnas på det sättet. (Inte finnas så mycket).

Saker som är helt friska blir sjukförklarade i det sammanhanget. Som att ha känslor. Att skratta tills man gråter. Att vara kontaktsökande eller i behov av uppmärksamhet skulle jag definiera som uttryck för helt grundläggande mänskliga behov. Men inom slutenvården är det sjukt, fel. Något som påpekas i journalen. I alla fall för oss som är patienter är det fel. För oss som inte riktigt är människor. De på den andra sidan, de som är människor på riktigt, de får ha känslor. De får sitta i fikarummet och skratta, får behöva sociala sammanhang, uppmärksamhet, bekräftelse. Men det är skillnad. Man måste förstå det.

Jag tror denna strukturen är den mest destruktiva som finns inom psykiatrin. Och den är tydligast inom slutenvården, men man kan möta den inom öppenvården också. Strukturen som delar in oss i vi och dom. Där patienterna blir något annat än människor.

Som patient kan det vara helt förödande att bli bemött på det sättet. Istället för att få hjälp med att ta fasta på och stärka det som är friskt i en, och använda det som en kraft mot kaoset, det sjuka, problemen, så sjukdomsförklaras även det friska. För att slippa konflikter med personal blir det lätt att man trycker ner det som är levande i en. Att man slutar skratta, slutar söka bekräftelse, kontakt, uppmärksamhet. Att man fogar sig.

Någonstans inuti mig har jag alltid vetat att det var fel. Att det starka och levande i mig var något som var bra. Att det där att vara foglig som ett får, inte var meningen med mitt liv, sättet jag kunde leva mitt liv på. Ibland har jag till och med klarat att tro att det fanns något annat längre fram. Där jag kunde finnas som den jag var. Jag vill avsluta detta med några ord av Arnhild Lauveng, från boken “Imorgon var jag alltid ett lejon“:

“För jag levde mina dagar som får
medan allt i mig längtade efter att jaga över savannerna.
Och jag lät mig drivas från fålla till inhägnad till ladugård
när de sa att det var det som var bäst för ett får.
Och jag visste att det var fel.
Och jag visste att det inte skulle vara för evigt.

För jag levde mina dagar som får.

Men imorgon var jag alltid ett lejon.”

Arnhild Lauveng var sjuk i schizofreni, men har blivit frisk och utbildat sig till psykolog. Hon har en fenomenal förmåga att beskriva saker utifrån båda perspektiven, sätta fingret på centrala saker i strukturerna. Jag rekommenderar verkligen den.

 

image
image