En människa blir också alla dessa handlingar som bara tänktes

Kristian Lundberg:

“Ja, jag måste berätta. Först: inte kan jag berätta allas historia? Nej, sannerligen inte. Jag berättar min. Under dagen har jag igen jagat efter mig själv, nervöst bläddrat bland TV:s kanaler, plockat bland böcker och anteckningar. Det som är sant blir alltid så omänskligt. Alfabetet är ett grönskande vansinne; det skjuter hela tiden nya skott och finner nya vägar.
/…/
för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia. Ja, det är möjligt att det är helt ointressant, men så är det nu: ingenting kan också det bli för mycket.

Fantastiska ord. Ur boken Yarden. Hans mamma insjuknade i schizofreni när han var barn. Det är något med overkligheten, med att använda skrivandet och orden för att kontrollera kaoset, för att fånga det som faktiskt är verkligt, och att det är något man måste anstränga sig för. Vad som är det som egentligen är verkligt är inte något självklart. Han skriver om resan bort från sjukdomen, ut ur det overkliga, till något annat, och jag tänker att vi är lite lika. Samtidigt som ingenting är samma.

Jag växte inte upp med någon som var psykotisk, men det är något med övergrepp och tystnaden kring dem som gör att verkligheten kan bli skev. Om man är liten tar man på sig så mycket ansvar som inte är ens ansvar. Man hamnar lätt i att bära så mycket obegripligheter och smärta och kaos, utan en chans att förstå hur det skulle ha varit, eller hur man kan ta sig ur det. Jag visste inte ens att det fanns ett alternativ, hur skulle jag kunna veta det? Det var många år senare som jag insåg det, att det fanns något annat. Att det gick att ta sig ur det.

Jag fick hjälp och det var genom psykiatrin. Men det är inte självklart. För det mesta har psykiatrin varit ännu mer makt, ännu fler människor, som använt sin auktoritet för att göra verkligheten ännu skevare. Det är så lätt att gå vilse om man inte har någon grund att stå på, och utan insikter tappade jag lätt bort mig. Inget var konstant, vad som helst kunde vara verkligt, och det fanns inget att luta mig mot. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det är att leva i en sån värld. Det är surrealism, och att hela tiden försöka ha en ordnad yta, försöka klara av att leva som om allt var normalt, och det gör surrealismen ännu större, för att det blir ett så stort glapp. Och det där glappet kan slita en i bitar till slut. Skillnaden mellan det liv man lever som ser ut att fungera, och hur allting är kaos och snett och obegripligt. Oändligt mycket smärta och mörker.

Nu har jag insett att det aldrig var mitt ansvar, att det fanns ett glapp, att jag mådde dåligt. Jag blev skadad. Det är inte svårare än så, och samtidigt finns det inget alls som är enkelt i det.

Att jag mådde dåligt var aldrig mitt fel. Det handlade aldrig om att det var nåt fel på mig från början, det handlade inte heller om att jag inte ansträngde mig eller försökte må bättre. Jag kämpade med alla krafter jag hade, ofta ännu mer än så, och det räckte inte. Jag önskar mig att vi hade en vård där man kunde se värdet av att hjälpa människor att förstå det som varit, hur det varit, och varför. En vård som också på det sättet hjälper människor ut ur den smärta, det kaos och det sjuka de befunnit sig i. Vi är många som varit vilse så länge vi kan minnas, vi är många som inte fick en grund att stå på. Vi behöver också hjälp, vi behöver också bli sedda, få vara verkliga. Vi finns.

Jag vill säga: det är möjligt att läka. För det är det. Jag vet att det är det, eftersom jag har gjort det. Jag vill också säga: det är så många som inte får chansen, som inte har det stöd och den hjälp de behöver. Det är så många som ger upp och dör. Jag är glad att jag inte gjorde det. Och jag är så oändligt ledsen för att psykiatrin för det mesta lagt ansvar på mig för saker jag inte haft makt över, istället för att hjälpa mig att se hur det var, och att hjälpa mig att ta mig därifrån.

Det borde varit annorlunda. Vi borde åtminstone sträva efter att det ska bli annorlunda i framtiden. Behöver man hjälp på djupet skulle psykiatrin åtminstone kunna bekräfta detta, även om det inte finns möjligheter att ge hjälpen. Att lägga ansvar för att någon mår dåligt på den som sliter med sitt inre kaos, kan vara den sista droppen. Det som gör att det till slut inte finns något hopp kvar.

Jag vet nu att det var fel, så mycket av det jag fick höra, så mycket av det bemötande jag fick. Det var aldrig mitt ansvar att jag mådde dåligt. Det var inte det.

Jag tänker så mycket på det som varit. Ser tillbaka på mitt liv och det är som om jag har andra ögon nu, som om jag ser andra saker, förstår saker, det är så mycket som faller på plats, som jag förut inte ens såg att de var fel. Jag inser att det aldrig varit mitt fel att jag mådde dåligt. Jag har haft ansvar för hur jag handskats med det, vad jag sagt, gjort, de val jag gjorde på vägen. Men inte detta: all smärta, all trasighet, att år har gått åt till att bara överleva, och fler år för att ta mig vidare, till ett liv som handlar om att leva. Inte överleva. Det är så stor skillnad.

“Är resan in mot tillfrisknande lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre.”

image

image

This article has 1 Comment

Comments are closed.