Att hitta styrkan

 

imageJag tycker det finns ett för stort fokus på det sjuka, på problemen, på det som inte fungerar, på symptomen. Ja. Jag vet att psykiatrin finns till för att hjälpa människor med det som är svårt. Hjälpa dem att hitta fungerande liv. Men jag känner mig skeptisk till om det är en bra väg att fokusera så ensidigt på det icke-fungerande. Speciellt om man vårdas inom slutenvården kan det bli tungt att allt som får uppmärksamhet handlar om problem, symptom, att man som människa reduceras till att vara bärare av sjukdom.

Jag tror att alla människor har inre ljus. Jag vet att det kan vara en provocerande tanke att lyfta fram. Ibland har jag varit så långt borta i nattsvarthet, det är svårt då att närma sig det som handlar om ljus utan att det blir klämkäckt, klyschor, förminskande av lidandet. Jag önskar mig inte förminskande av lidandet, jag önskar mig att bli sedd i det som är hemskt, men inte bara det. Jag önskar att det fanns en större vilja att söka det som är ljust, helt, fungerande. Att patienter och behandlare kunde hjälpas åt att hitta de sakerna, se dem, använda dem för att livet ska bli mer fungerande.

imageGanska ofta har jag fått hjälp att se saker jag gjort, saker jag kan, vad jag har. Det är inte det jag menar nu. Det är bra. Men på många sätt kan det bli ytligt. Jag tycker om att skriva. Jag använder det på konstruktiva sätt. Det är bra och det är fint om det blir uppmärksammat och bekräftat. Men när det handlar om att överleva har det varit utan betydelse. Jag vill inte finnas för att jag kan skriva. Det är inte det som gjort att jag faktiskt valt att överleva. Och inte heller att jag vet hur man gör en plan för att nå sina mål. Det är bra när den sortens fokus på det fungerande finns. Men jag önskar mig något djupare.
Det finns glimtar av ljusa minnen. Jag tror att alla har såna minnen, att det skulle vara omöjligt att överleva annars, utan de där stunderna när något som är ljust och varmt slår igenom.

För att jag ska vilja berätta om såna stunder för en behandlare skulle jag behöva bygga upp tillit och förtroende först. Det är inget jag rekommenderar att ta in som standardfråga i bedömningssamtal. Det är något som kräver försiktighet och inlyssnande. Men jag önskar att det fanns där oftare. Att någon frågade efter och uppmuntrade att hitta det som är minnen av ljus. Och jag tror att de stunderna vi bär nära hjärtat säger något viktigt också om det som är trasigt.

imageAtt hjälpa mig att plocka fram ljusa minnen hade kunnat vara ett bra sätt att få mig att dra upp ljus till ytan, och också att se vad jag behövde. Vad det var jag bar med mig som en skatt. Det var ord om hopp, det var ord om att mörkret inte är ändlöst. Det var att bli sedd. Och utifrån det hade det gått att bygga vidare, hitta vägar, hitta sätt att bygga ett fungerande liv från.

Jag säger inte att det är lätt. Det krävs att man är försiktig, att det finns förtroende. Och kanske framförallt att man som behandlare klarar att vara öppen för att det finns människor som levt liv där de fått väldigt lite av det de behövt. Och att deras korn av ljus kan bygga på situationer som inte är så märkvärdiga eller stora. Det krävs att du klarar att ta det på allvar. Om någon visar dig vad som hjälpt dem att fortsätta leva är det ett förtroende som behöver mötas med varsamhet.

Kanske behöver du också klara att släppa dina uppfattningar eller förutfattade meningar. Du kan ju få svar som handlar om religiösa upplevelser, eller något annat du själv inte tror på eller tycker verkar vara rimligt. Även om det är så måste berättelserna om ljuset mötas med varsamhet och öppenhet. Om någon ger dig ett sånt förtroende måste du ta emot det.

Jag tror det finns något värdefullt i detta: att se ljuset, att se styrkorna, att se vad som tog någon genom saker som var outhärdliga. Att hjälpa människor att se det ljus som bär dem, de orsaker som finns till att de inte väljer att dö. Det mesta jag skriver på denna bloggen handlar om strukturer eller saker jag önskar från mina psykologsamtal i allmänhet. Men vad gäller detta vill jag säga: det är viktigt att det får finnas, men det är också viktigt att inte banalisera eller förminska den sårbarhet som finns när någon öppnar sig. Det är något man behöver en trygg relation för, och jag önskar att det fanns mer utrymme för det inom psykiatrin. Jag tror att alla skulle ha mycket att vinna på det. Chansen att se patienterna på ett annat sätt. Inte bara symptom, problem, diagnoser. Utan också det andra. Ljuset, styrkan, hoppet om läkande.

imageFör att det ska kunna vara möjligt måste det finnas möjlighet att bygga upp tillit. För att riktig trygghet ska kunna finnas behövs det att någon stannar kvar. Någon som orkar höra om allt det hemska. Och någon som vågar hjälpa en att söka efter och se det ljusa och starka.

Dikt av Harry Blomberg;

Den stund du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter –
den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter.

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall – men så
begynner fågelsången!

Meningen med livet. Och så kommer min lilla misse in o doftar skog.