Medicinproducerat kaos

imageDe konstruktiva sätten jag hade att handskas med och kontrollera mina problem slogs ut av de mediciner jag fick. En del var för all del redan utslagna pga depression, men med medicinerna försvann chansen att nå dem igen. Det som fanns kvar av mina vanliga metoder att kontrollera kaos var självmordstankar, självskadeplanerande (och ibland -handlande) och isolering. Och till det kaos jag producerade på egen hand kom medicinproducerat kaos, som förutom att det ökade den sammanlagda mängden av kaos gjorde att konturerna och begripligheten i det försvann.

Utan medicinerna hade det gått att se orsakssamband på ett hyfsat ok sätt. Jag visste inte vad jag skulle göra med vetskapen att t.ex sociala sammanhang kunde göra mig helt skräckslagen. Men det gick att se ett och annat mönster. Och med rätt hjälp hade jag kunnat se fler, och hitta sätt att handskas med det som var.

Med medicinerna försvann förutsägbarheten och begripligheten. Jag fick ångest, mardrömmar, skakningar, svårt att fokusera, svettningar, oro, krypningar i ben och armar, och andra symptom som inte kom från mig själv, utan från den kemiska påverkan som gjordes med medicinerna.

En del symptom var samma som i min egentliga problematik, en del medicinbiverkningar var helt andra symptom. Sammanlagt blev det omöjligt för mig att hänga med. Att tolka, att veta vad som bara var kemi, vad som var tecken på mina problem.

Och jag fattar att grundsynen vad gäller att medicinera bort psykisk problematik handlar om att psykisk problematik har sin grund i en kemisk obalans i hjärnan, som man på kemisk väg kan balansera. Och att det utifrån den synen inte finns någon skillnad, inte någon som spelar så stor roll i alla fall, på obalans som min hjärna själv producerar och obalans som mediciner orsakar.

Problemet är obalansen, och lösningen är att hitta rätt medicinering för att balansera obalansen. Det där psykologiska, det är inte något reellt. Inte något av betydelse. Om man drar det till sin spets.

Förstås finns det många läkare som förstår att psykiska problem kan vara grundade i saker man varit med om, och samtidigt kan tycka att medicin är ett bra sätt att hjälpa människor att klara av att leva med sina problem. Och såklart finns det även andra yrkesgrupper, som är mer specialiserade på det psykologiska perspektivet, som kan se meningen med mediciner.

Även jag kan se meningen med mediciner. Det har tagit tid innan det fungerade bra för mig, men jag tycker varken att det är konstigt eller fel att det sattes in medicin som ett försök att hjälpa mig. Det var andra saker som var de riktigt problematiska i sammanhanget, inte att använda medicin.

Hela tiden fick jag höra att det var i medicinerna lösningen låg, att mina problem var en sjukdom som vilken som helst, och att det bara handlade om att hitta rätt medicin.
Det som hjälpte mig att klara mig var de ångestdämpande medicinerna, och sömnmediciner. Allt var fortfarande obegripligt och rörigt i mig, men de trubbade i alla fall av det värsta, gjorde att det blev någorlunda uthärdligt. Jag hade ingen erfarenhet av såna mediciner heller.

Allt var nytt för mig, men de var något som hjälpte. Vilka som var beroendeframkallande eller inte hade jag inte direkt någon koll på. Det var läkarna som bestämde. Och det jag gjorde var att ta tabletterna. Så mycket blev jag tilldelad.
Jag hade ingen makt alls över medicineringen. Och det är som det ska, jag hade ju ingen koll. Men så hamnade allt ansvar på mig. Det har gått drygt ett år sen min första kontakt med psykiatrin, och medicineringarna har inte varit särskilt lyckade, förrän nu, kanske.

Nu hoppas jag att det inte blir fler byten, upptrappningar o nertrappningar. Det sliter enormt på min kropp. Och det gjorde mitt kaos ännu värre. För det mesta har det slutat med att jag fått ännu högre doser av ångestdämpande än de jag bett om att få ha kvar, för hur skulle jag annars överleva det ökade kaoset?

Det var olika hur illa det var. Men det tog inte lång tid innan jag förstod att jag skulle sluta säga att jag önskade höjd eller ändrad medicin. Jag har försökt istället att presentera de symptom jag hade, så att läkaren själv kunde dra sina slutsatser.

Ibland redigerar jag bort några symptom, eller förminskade dem, för att jag inte orkar få höjd dos av någon antidepressiv jag mått dåligt av, eller inte orkade prova någon ny. Vad jag kan minnas har jag inte en enda gång förstorat eller överdrivit mina symptom för att få vad jag ville ha. Jag försökte bara förmedla verkligheten på ett sätt så jag kunde bli hörd. Och ibland skydda mig mot att behöva utsättas för åtgärder jag skulle må ännu sämre av.

Jag tror så mycket på samarbete mellan patient och behandlare. Oavsett om det handlar om medicinsk behandling inom psykiatrin, eller om det är samtalsbehandlingar, inläggningar eller något annat. Jag tror att så mycket samarbete som möjligt är bra. Och det här med att alla patienter som överhuvudtaget är något annat än totalt passiva och fogligt ligger i sina sängar eller sitter och tittar apatiskt på avdelningens tv, anses vara manipulativa, det förstår jag inte. För jag förstår inte hur ett möte och ett samarbete kan ske utifrån den inställningen.

imageOch jag förstår inte hur man kan bedriva psykiatrisk vård och inte tro på samarbete och möte. Kanske har jag någon slags trångsynthet i det. För jag förstår inte hur det skulle kunna funka.