Jag vill ju så gärna tro att det finns hopp

imageIbland blir jag så trött. Jag vill börja allting så idag. För det är något som är tömt, trött, tomt. Här, i mig. Och ibland är det så. Som att allting blir till trötthet. Nu: Jag är så trött på mig. På de roller jag fått eller tagit, på de ord jag upprepat så många gånger att de nu bara är tomhet.

Jag brukar säga att det kommer bli bra. Det brukar vara min roll, att tro på förändringen till det bättre, att säga något om ljuset som bryter igenom mörkret, att kampen är värd all kraft den tar, att det finns hopp. Jag tror att jag trodde på det, förut. Men tror jag på det nu? Jag vet inte längre.

Jag kan bara tänka att jag inget vet. Vem är jag att tro att jag vet något alls, eller om någon annans kamp, smärta, outhärdlighet? Vem är jag att säga att det finns hopp, att det kommer bli bättre? Det kanske inte alls är sant.

Eller så är det sant, det kanske bara handlar om att jag är tömd nu, att mörkret skymmer hoppet för mig, att tröttheten genomsyrar allt, att tvivel är det som formar mina dagar. Just det kommer bli bättre. Det vet jag, för det handlar om mig, och mig vet jag något om.

Jag menade aldrig det som klyschor, menade aldrig att vifta bort något, förminska. Och jag tror inte att det var så jag brukade bli hörd. Det jag ville säga var att jag vet något om hur det är när outhärdligheten är allt som finns, när det inte går att springa ifrån sin smärta, när mörker är allt. Och jag vet. Att det kan bli annorlunda.

Jag vet att det kan det, för det är annorlunda för mig nu. Kanske vet jag inget om någon annan, men när det handlar om mig vet jag. Det är bättre. Är det bra? Nej. Kommer det bli bra? Jag har ingen aning. Just nu vet jag inte ens vad det betyder.

Jag kan säga något som jag vet: det är inte säkert att det är så hopplöst som du tror. Det finns behandlingar som är gjorda för att hjälpa dem som är svårt traumatiserade, det finns behandlare som är bra. Det må vara att det är som att vinna på lotteri att få bra hjälp, men det finns bra hjälp, sån som är anpassad efter just dina problem.

Jag vill säga: jag har levt med flashbacks, och tagit mig ur det, jag har varit splittrad och är det inte längre, jag har tänkt på självmord många gånger, och det är inte så längre. Det är annorlunda nu. Allt är annorlunda nu.

Jag vet inte hur det är för dig, om du är lik mig, om du har en chans att få hjälp, få läka, om du har kraften att ta dig igenom ditt inre kaos för att hitta ut på andra sidan. Men jag tänker att om jag kunde, då kan det inte vara omöjligt. Jag är också bara en människa.

Det är bara en sak som kan göra att det inte finns en chans att ditt liv blir bättre, och det är om du ger upp det, eller om någon annan tar det ifrån dig. Så länge du har ett liv kan det förändras. Jag vet inte om det kommer bli bra. Men jag vet: allting är i rörelse och inget står så stilla som man kan tro. Och det finns öppningar i det. Öppningar som kan leda till något bättre, mer meningsfullt, till något helare.

Det finns hjälp som kan få antalet flashbacks att minska avsevärt, och kanske försvinna helt. Det finns människor som vet vad splittring går ut på, och kan hjälpa delarna att samarbeta, som kan hjälpa dig att bli hel. Det finns människor som jobbar med vårdande yrken som har mänskligheten i centrum, och där du får vara dig själv med allt du är. Med allt det stora och unika och fina som just du bär på, och med alla minnen, all smärta, all outhärdlighet.

Jag vet inte. Om det kommer bli bra. Jag önskar att det kommer bli bättre. Men ibland blir jag bara så trött. Ibland orkar jag inte tro. Jag vet faktiskt inte. Hur mycket hopp det finns anledning att känna.

imageMen kan du klara av det, på nåt sätt alls, så låt bli att dö. Det finns en chans då. Kanske blir det bättre. Kanske blir det bra.